My life...

Idag var det dax för Olivers andra vaccinationspruta och även den mot kennelhosta. Jag är ju kund tidigare på Kolartorp och tycker att personalen där är helt underbara. Sist jag var där var när vi kastrerade Sigge som tyvärr inte finns med oss idag. Men, det är så skönt att de är engaerande i vilken katt vi hade kvar och hur denna mådde osv. De hade byggt om allting eller snarare byggt ut villan, jättefräsht var det. Hur som helst så gick allting bara bra, han pep till lite våran lillkille. Vi var så välkomna tillbaka och var det något vi undrade över så var det bara att ringa. Tycker inte att det var så farligt i pris heller för att vara hund.

För en tid sedan fick jag veta att jag inte kan jobba kvar där jag jobbar pga hälsoskäl som jag skrev i tidigare inlägg. Det tog väldigt hårt på mig eftersom jag trivdes så himlans mycket just hos min brukare. Jag kunde ju liksom inte ha det så mycket bättre, bra tider, en helt underbar brukare, goa arbetskamrater osv. Nu kommer jag att bli arbetskompis med min man eller rättare sagt han kommer att bli min chef. Jag har ingen aning om hur det kommer att fungera, men jag vill ändå försöka och se. Funkar det så är det jättebra och funkar det inte så är det inte så mycket att göra åt den saken. Jag har aldrig haft svårt att få ett jobb förut. Det ska bli riktigt spännande detta. Förra onsdagen så ringde jag våran sk inhoppande chef och berättade att jag skulle sluta. Jag ville komma in på kontoret och skriva på uppsägningspapper så fort som möjligt, men han hade inte tid att träffa mig så han skulle skicka hem papper. Dessa papper eller detta pappret har inte kommit än. Idag har jag försökt att få tag på honom och antingen e han på möte, sitter i telefonen eller så svarar han, men ingen pratar. Sjukt! Jag vill ju ha detta ska bli  klart så jag kan börja jobba den dagen vi har bestämt. Blir smått irriterad eftersom jag vet hur detta företag funkar och hur det fd företaget funkade. Jag kommer iallafall att kräva ett viss datum för min uppsägning om jag inte får detta papper imorgon.

Idag fyller min tjej 14 år och jag tänker likadant som förra året, att tiden bara flyger iväg.

Jag ska ge mig in i något helt nytt och jag har ingen aning om hur jag ska klara av den uppgiften. Det ska inte vara så komplicerat tydligen. Jag har aldrig varit ett stort fan av detta, men tycker ändå att jag borde klara av det. Samtidigt avslutar jag något annat som jag igentligen inte ville, men allting är pga hälsoskäl. Jag hade/har ju nu så bra som det är och framtiden är oviss för mig. Det finns fördelar och nackdelar med allt så är det ju. Men, fördelarna är så mycket bättre och då finns det inget val, känner jag. Samtidigt så fick jag höra något annat idag och jag förstår den här personen till 100%, men är samtidigt orolig för hur det kommer att påverka. Som Micke sa till mig på lunchen så måste jag tänka på mig själv o min familj i första hand och det är ju helt rätt. Jag kommer att berätta vad det är längre fram då det inte är så nytt.

Igår på förmiddagen så fick jag så jäkla ont i magen, den svällde upp ovh det lät ordentligt om den. Jag skulle snart gå till jobbet då jag kände att illamåendet började komma. Jag gick iväg och satte mig vid köksbordet med min kollega och brukare. De såg att jag inte riktigt att jag mådde bra, jag var tydligen kritvit i ansiktet. Tog en samarin av henne och hinner inte mer än att dricka upp den så ligger jag på huk över hennes toalett och det slutar aldrig. Det var bara att vända på klacken och gå hem. Jag fick skuss av Micke annars så hade jag nog varit tvungen och stanna ett antal gånger vid vägkanten. Jag gick o hämtade hinken och la mig på engång. Det blev några vändor under kvällen, men har iallafall sovit i 18 timmar. Micke var och hämtade Isabelle nu imorse o lämnade henne på dagis, så jag bara kunde få vila nu under dagen. Så nu ligger jag o Oliver i sängen o glor på tv i väntan på ett tvprogram.

Sista dagen på helgen och jag kör mina 10 timmar som vanligt. Idag har allting bara gått bra tilsl klockan blev kvart över tre på eftermiddagen, jag och min brukare satt och kollade på uppvisningen av konståkning och allting bara slocknar. Inte bara hemma där utan det var mörkt vart jag än tittade, min brukare bor på sjunde våningen så man ser väldigt bra överallt. Micke ringde och sa att det var strömavbrott där hemma också. Det är första gången något sådant händer när jag är på jobbet och vi är lite beroende av elen där av olika anledningar. Idag gick det bra, men det var lite kusligt ändå att se att det var mörkt överallt och att inte ens gatubelysningen var på. Nu är klockan 20.46 och husen brevid mig har fortfarande inte fått tillbaka strömmen. När jag kom hem efter jobbet så slogs strömmen av igen och jag hade precis satt Isabelle i badkaret. Hon blev vettskrämd stackarn när det blev mörkt igen. Jag undrar verkligen vad som var felet eftersom de satte på elen i sektioner, hus efter hus. Försökte att gå in och kolla på hemsidan, men det står ingenting om det. Mysko!

Inatt vid fyra så fick Madeleine kräksjukan, stackarn. Hon har varit sänkt hela dagen har jag hört. Jag har jobbat från nio på morgonen till sju på kvällen och det känns då jag hellre hade velat vara hemma och ta hand om min tjej. Igår, äntligen kom hon med i klick. Madeleine och Darin vid sin sida. Grejen e att de har klippt bilden så det ser ut som hon pekar finger istället för det hon gjorde, V tecknet. Det bästa var att hon fick en mycket större bild än vad det brukar vara kan bero på att hon skulle ha varit med redan i början på januari, men så blev det inte. Jag fick se en väldigt glad Madeleine igår och jag köpte två tidningar. Jag har scannat in bilden på den stora datorn så jag lägger in den i nästa inlägg. Jobbar imorgon igen, det är den tuffaste veckan, 45 timmar på raken. Men jag överlever. Igår var jag och shoppade kläder till mig själv, det har inte jag gjort på säkert ett år. Jag blev helt lyrisk över all rabatt som var överallt. Hittade tre tröjor på Gina, ett par häftiga leggins, örhängen och ett par benvärmare på Gina Tricot. En blus och lite smink på H&M, tre bh och två jättefina trosor till priset 480 kr på Triumph. Två badrockar till tjejerna, halva priset på reapriset på KappAhl, twilight tröjor till Madeleine för mer än halva priset. Jag var helt salig när jag lämnade Haninge centrum. Äntligen hittade jag så mycket för de pengar jag hade med mig. Nu ska jag bädda ner mig i sängen med Oliver som fortfarande sover brevid oss.

...att ta bort denna människa från mitt liv för längesedan. Denna person pratar så mycket skit så det är inte sant. Har bara sådan lust att berätta så mycket, men jag är inte som denna person. Jag går vidare utan att göra illa någon. Det är just det man ska göra, tycker jag. Hoppas att skiten som den person pratar om får det slängt i ansiktet tillbaks och verkligen inser att det är bara denna person som drabbas i slutändan. Så nu kommer jag aldrig mer skriva om denna helt otroliga patetiska, lögnaktiga person igen. Jo, det är fönstertittaren jag pratar om.

Jag rensade mobilen idag f

Ifredags så gjorde vi inte så mycket, barnen somna ganska så tidigt så jag o Micke höll väl mest på att busa med Oliver hela kvällen. På lördagen så var vi och hämtade Emma, hon var med och handlade mat på Maxi. Det gick åt en hel del pengar på Maxi, vi struntade i att ta dosan denna gång. Vi bara tog dubbelt av allt o la i vagnen. Så himlans skönt. Märkte att det var ingen annan som hade en överfull vagn mer än vi, fick höra att det är fattighelgen tydligen. 4000 kr fattigare och det blev fullt i frys och kyl, härligt!

Igår fick jag uppleva något hemskt i känslor, samma känslor som när ett barn skriker och man tror som mamma att ens barn har råkat ut för något riktigt hemskt. I detta fall var det lilla Oliver. Jag tänkte för första gången lämna honom med Iza (katten) hemma eftersom jag skulle max vara borta 15 minuter.  När jag kommer hem så hade jag förväntat mig att han skulle komma springandes mot mig då jag ropade på honom, men han kom inte. Jag ropade och letade i hela lägenheten efter honom. Iza låg på golvet i sovrummet och jag reflekterade inte så mycket på det. Gick en runda till genom lägenheten tills jag stannade brevid våran säng, ingen hund. Jag blev verkligen jätterädd, trodde att han låg död någonstans. Förstod att det hade hänt något då Iza hade försökt smälla till honom häromdagen. När jag satte mig på golvet efter ha masat bort Iza så kom han fram, blodig i hela ansiktet. Jag kan inte riktigt beskriva den känslan som jag fick då. Jag blev livrädd att det var väldigt allvarligt. Han skakade o jag skakade, han e ju så liten. Jag tog upp honom för att kolla skadorna och såret han hade i pannan. Jag ringde efter Micke som kom på engång. Jag klarade inte av att hålla om honom riktigt eftersom jag var jätterädd.  Micke lugna ner mig och sa att det inte är någon fara eftersom han inte blödde något mer. Den här lilla killen har varit hos oss sen i fredags och jag älskar han redan, han är verkligen en del av denna familj. Idag när jag skulle städa i vårat sovrum så såg jag allt blod och det var inte lite. Jag var inte hemma, men jag kan bara tänka mig hur ont det gjorde för denna lilla krake. Jag är så himlans glad att det är på läkning, han är glad och viftar på svansen och att allt gick bra. Som sagt var hunden är ens bästa vän även om han bara är åtta veckor så har han gjort ett stort intryck på oss, vi bara älskar honom!!

Just nu känner jag mig helt slut, inatt har jag inte bara haft Oliver som bökar i sängen utan har även haft tandvärk. För en tid sedan så lossnade min plomb i en tand och när jag petade där med tandpetare häromdagen så lossnade det en bit tand också. Borde ha gått för länge sedan med tanden, men jag hatar verkligen att gå till en tandläkare. Har dragit ut på tiden, dum som man är. Ska försöka få en tid till Mickes tandläkare här i centrum, han verkar vara jättebra.

Har inte hunnit blogga under helgen, jobbade både lördag o söndag. I fredags så var vi och hämtade lilla Oliver, barnen var helt saliga när vi åkte därifrån. Han e ju så liten och så söt. Just nu så ligger han i mitt knä och sover. Han sover typ en halvtimme per gång och nästan hela natten. Nu har han sovit mellan mig och Micke, men vi ska försöka vänja in honom att sova i sin koja. Idag ska han få följa med till jobbet, får se hur det går.

Ja, jag har inte bloggat på evigheter, jag vet. Det har hänt så mycket sen mitt senaste inlägg att jag inte har haft någon lust fastän jag igentligen ha velat skrika ut allt. Jag tänker inte gå tillbaka i tiden och skriva om det som har varit utan fokusera på det som händer här och nu.  Jag mår iallafall jättebra, har släppt för en tid sen en "fönstertittare" och det känns underbart att den är borta. Ibland så måste man bara släppa saker o ting hur jobbigt det än är. Vissa vill veta allt och vissa vet en del som skadar en och hur man än gör så får man det kastat i ansiktet i slutändan om man inte ligger till lags, jag har lärt min läxa tillslut.

Väl lägga eller rättare sagt fixa en ny Header också, denna känns sååå gammal. Får väl fråga någon om hjälp, jag är inte den mest tekniska när det gäller sånt allra mins tålamod.

Trodde folk hade lagt ner min blogg, men när jag nu tittar på statistik så har jag fortfarande inte många,men ett antal som går in och kollar min blogg. Kul, tycker jag!

Solen skiner ute och jag sitter här inne med Isabelle. Hon vaknade upp med feber i morse och näsan rinner. Hon var hängig redan igår kväll men trodde att det berodde på solsting eller något sånt. Hon är ju ute hela dagarna på dagis och jag har ingen aning om hur mycket vatten de dricker, hoppas att de har tillgång till det hela tiden. Har iallafall fått veta att hon inte har sin solhatt på sig när hon hämtas på dagisgården i den här varma solen. Okej, jag förstår att det är jobbigt och hålla reda på alla mössor som slängs av hela tiden just pga värmen, men jag vill att min dotter ska ha sin solhatt på sig när hon är ute. Jag som mamma förklarar det hela tiden för henne och räknar starkt med att dagispersonalen också gör det till alla barn.

Jag sitter ju och kollar facebook flera ggr på en dag, jag är ingen som sitter där hela tiden och uppdaterar mig inte heller varje dag. Igår satt jag och förklara för min andra hälft om att det finns fördelar med fb och det är ju så enkelt att hitta gamla vänner som man inte har sett på flera år. Han är fortfarande skeptiskt, han lever i den där telefonvärlden fortfarande. Vill man få tag på mig så kan man ringa eller till någon annan. Frågade honom om inte han hade någon gammal vän som han inte hade sett på flera år så kunde jag kolla på fb om han fanns där. Mycket riktigt, hans gamle vän var där och vips så har även Micke en fb sida. Tvivlar på att han kommer att gå in där lika mycket som mig, men jag tror nog ändå att nyfikheten tar över och att han så småningom är samma anhängare.

Har precis tittat på våran bröllopsfilm och kunde inte låta bli att fälla både en och två tårar, så himlans fint. Så annorlunda allting var då, så mycket som har förändrats i både vänner och familj. Det enda som är riktigt då som nu är att jag älskar Micke lika mycket fortfarande. Det är ändå över fem år sedan vi gifte oss där i Österhaninge kyrka en iskall och solig dag i November. Dagen innan hade det snöat enormt mycke och vi trodde verkligen att vi inte ens skulle komma fram till kyrkan dagen efter. Jag hade lyckats att gå ner dessa fem kilo som jag var tvungen till för att få på mig klänningen och kände mig så fin och speciell. Jag åkte med lillasyster i våran BMW dit och vi kom långt före Micke med bestman. Blev riktigt orolig när det tog sådan tid för honom att komma dit, fråga Janne som förde fram mig om han hade kommit ett flertal gånger, men ingen Micke. Tillslut så stod han därframme och jag började gå in. Barnen först och sedan brudtärnan. Minns alla glada miner, en annan tår när jag gick där i altargången. Önskar att man var lite mer modern då och hade en videocamera som vara digital,men nu var det barnens barnvakt som spelade in lite åt oss. Våran kameraman kom inte, han avbokade in i sista minuten (Mickes pappa). Nu när jag ser på filmen efter fem år så längtar jag verkligen tillbaka till det där få minuterna i kyrkan och en dag så kanske man förnyar löfterna, det blir ju inte i kyrkan, men det kan ju bli minst lika fint.