My life...

Har precis tittat på våran bröllopsfilm och kunde inte låta bli att fälla både en och två tårar, så himlans fint. Så annorlunda allting var då, så mycket som har förändrats i både vänner och familj. Det enda som är riktigt då som nu är att jag älskar Micke lika mycket fortfarande. Det är ändå över fem år sedan vi gifte oss där i Österhaninge kyrka en iskall och solig dag i November. Dagen innan hade det snöat enormt mycke och vi trodde verkligen att vi inte ens skulle komma fram till kyrkan dagen efter. Jag hade lyckats att gå ner dessa fem kilo som jag var tvungen till för att få på mig klänningen och kände mig så fin och speciell. Jag åkte med lillasyster i våran BMW dit och vi kom långt före Micke med bestman. Blev riktigt orolig när det tog sådan tid för honom att komma dit, fråga Janne som förde fram mig om han hade kommit ett flertal gånger, men ingen Micke. Tillslut så stod han därframme och jag började gå in. Barnen först och sedan brudtärnan. Minns alla glada miner, en annan tår när jag gick där i altargången. Önskar att man var lite mer modern då och hade en videocamera som vara digital,men nu var det barnens barnvakt som spelade in lite åt oss. Våran kameraman kom inte, han avbokade in i sista minuten (Mickes pappa). Nu när jag ser på filmen efter fem år så längtar jag verkligen tillbaka till det där få minuterna i kyrkan och en dag så kanske man förnyar löfterna, det blir ju inte i kyrkan, men det kan ju bli minst lika fint.