My life...

Igår fick jag uppleva något hemskt i känslor, samma känslor som när ett barn skriker och man tror som mamma att ens barn har råkat ut för något riktigt hemskt. I detta fall var det lilla Oliver. Jag tänkte för första gången lämna honom med Iza (katten) hemma eftersom jag skulle max vara borta 15 minuter.  När jag kommer hem så hade jag förväntat mig att han skulle komma springandes mot mig då jag ropade på honom, men han kom inte. Jag ropade och letade i hela lägenheten efter honom. Iza låg på golvet i sovrummet och jag reflekterade inte så mycket på det. Gick en runda till genom lägenheten tills jag stannade brevid våran säng, ingen hund. Jag blev verkligen jätterädd, trodde att han låg död någonstans. Förstod att det hade hänt något då Iza hade försökt smälla till honom häromdagen. När jag satte mig på golvet efter ha masat bort Iza så kom han fram, blodig i hela ansiktet. Jag kan inte riktigt beskriva den känslan som jag fick då. Jag blev livrädd att det var väldigt allvarligt. Han skakade o jag skakade, han e ju så liten. Jag tog upp honom för att kolla skadorna och såret han hade i pannan. Jag ringde efter Micke som kom på engång. Jag klarade inte av att hålla om honom riktigt eftersom jag var jätterädd.  Micke lugna ner mig och sa att det inte är någon fara eftersom han inte blödde något mer. Den här lilla killen har varit hos oss sen i fredags och jag älskar han redan, han är verkligen en del av denna familj. Idag när jag skulle städa i vårat sovrum så såg jag allt blod och det var inte lite. Jag var inte hemma, men jag kan bara tänka mig hur ont det gjorde för denna lilla krake. Jag är så himlans glad att det är på läkning, han är glad och viftar på svansen och att allt gick bra. Som sagt var hunden är ens bästa vän även om han bara är åtta veckor så har han gjort ett stort intryck på oss, vi bara älskar honom!!