My life...

Om man tycker illa om barn som kommer o plingar på dörren o frågar efter bus eller godis, kan man ju absolut inte ha egna barn eller gjort något liknande själv som barn, enligt min mening. Vad är mer rogivande än att se ett barn som blir så glad av att få en godisbit eller en peng när de verkligen har lagt ner så mycke tid, skratt o en del nervositet för att gå ut o plinga på vilt främmande människors dörrar i full mundering som kan föreställa vad som helst.

jag blir varm o glad när de plingar på min dörr, de är trots allt barn o att klä ut sig på halloween är ju en tradition.

jag är glad idag, har nästan sovit hela natten och tror att allting blir ljusare snart.

kramis

Usch, säger jag bara. Varför ska denna skitsjukdom finnas o ta de människor som verkligen inte förtjänar det. Så jädrans orättvist o man får sådan respekt för den sjukdomen.

Har inte tänkt så mycke på det där att undersöka brösten, men kommer absolut att försöka tänka på det from nu.

Här är Madeleines, Isabelles o min pumpa som vi har fixat idag. Det blev faktiskt bra, tycker jag. Såg att jag hade en pumpakruka oxå som man kanske kan köpa någon liten blomma att sätta i. Skönt att livet återgår till det normala.

Köpte lax, lite dyrt kanske. Men, vi åt aldrig något gott på min födelsedag pga av mig o min lunginflammation så jag tänkte inte så mycke på priset just nu. Jag var så himlans sugen på lax o ungarna tycker det är jättegott.

Fick för mig att jag borde kanske höra av mig till min farmor, det var ju ett tag sen. Det fick man ju höra oxå. Det lät som om jag inte hade hört av mig på ett halvår eller nåt sånt. Sedan sa hon att hon hade fyll 80 år oxå. Men, hallååå! jag ringde o gratta henne den dagen o sa att vi inte kunde komma för att Isabelle hade feber. Men, det mindes hon inte. Kan det ha varit så att hon hade dragit i sig ett par glas vin då eller totalt glömt bort för att hon just e gammal. Nä, det kändes inge bra att prata med henne, hon lät så avaktande och det kan man ju undra varför. Vad jag vet så brukar inte farmor lyssna på skvaller, men man vet ju aldrig vad som har sagts eller inte.

Ska väl gå o fixa den där pumpan nu eller om jag ska bege mig ut till linbanan med barnen istället.

Ses!

Denna vecka blev nog mest att bara vara o minnas o tänka på de få åren som man bodde med henne, de ggr som man hjälpte henne efteråt. Sista gången i påskas, dessa minnen som man hade som barn. hur hon var som mamma o hur man ville och hoppades att hon skulle vara. Alla besvikelser, bråk, tjafs om oss barn. ja, mycke minnen finns.

Det skulle saneras och inte så lite heller, det tog ju hela veckan tydligen. Vi skulle ju få komma in i lägenheten o se om det fanns några saker, papper eller dikter vad som helst att ha som ett litet minne. Tyckte ändå att dagarna bara flög förbi. På måndagen efter så blev jag sjukskriven månaden ut och mitt i allt detta så fick jag ett helt nytt jobb och sa upp mig på mitt gamla arbete.

Fredagen samma vecka blev jag jättedålig, skitdålig. Hade jättehög feber hela helgen, spydde vartannat med att hosta lungorna ur mig. Jag trodde allvarligt talat där på lördagen att jag skulle dö, hade aldrig varit så här dålig i hela mitt liv o fattade inte vad det kunde vara. Jag var beredd att ge upp då jag ringde 112 på lördagskvällen o fråga vad jag skulle göra. jag pallade ju inte längre. Fick till som svar att det var förmodligen influensa o att det hade tagit hårdare på mig genom att mitt immunförsvar hade försvagats pga mammas bortgång. tog en alvedon o somna tillslut iallafall.

På tisdagen ringde Micke vårdcentralen här uppe o jag fick en tid till läkaren, jag var fruktansvärt dålig. Orkade inte stå på benen, kunde knappt andas o ville bara tillbax till sängen för att inte vakna något mer, kändes det som.

Hade ett högt crp prov vilket betyder att det var något bakteriellt, antagligen lunginflammation. så det blev en riktig stark kur med pencilin och hostmedicin i tio dagar.

Allt var bara bläää och det förvånar mig inte ett dugg om en viss människa låg bakom det här. Allt bara för att jävlas och förstöra.

Dagarna gick o det blev väl lite bättre, jag hade väntat på att få lite ork så att jag kunde gå igenom mammas papper o grejer som står på min balkong. Syster o hennes sambo hade redan kollat. Det fanns väl inte så mycket att läsa direkt. Mycke av det hon hade skrivit var så osammanhängande o en hel del prat om djävulen. Hur visste man att han var ond om ingen hade träffat honom, suck!

Det fanns iallafall ett kollegieblock som var som nytt o hon hade skrivit på den första sidan en massa saker att komma ihåg, en del nummer o datum. Jag bläddrade igenom blocket o ser att där fanns en sida med svart text och överst står det susanne tillhanda. Hur kunde jag veta det, jag kände det på mig. hon skulle absolut ha det sista ordet innan hon försvann ifrån denna jord. Jag blev så förbannad o besviken. Det handlade ju såklart om händelsen, hennes utbrott i påskas.

Tänker inte o vill inte lägga mer energi på henne. Det känns ganska så tomt, tänker inte på henne på det viset längre. Vill bara ha den där begravningen bakom mig nu. Det finns inga känslor för henne längre. De försvann för länge sedan. Det visste hon.

Det sjuka i allt detta är att lördagen innan vi fick reda på att hon var död så satt jag med min väninna o pratade om alla människor som har gått bort på den sista tiden, de var så unga. Och jag sa att det är nog inte över än heller, det känns som om det är någon  som man känner som kommer att försvinna.

På Söndagen så satt jag o Micke o pratade arv och hur det skulle kännas om ens föräldrar gick bort så att man inte hade någon alls. Jag har ju inte pappa, men minns att jag sa att det kommer väl bara att kännas konstigt kanske om mamma gick bort. Hon var alltså redan död då vi satt o pratade om detta och ville väl att vi skulle hitta henne så hon fick ro.

Nu idag den 29 oktober så känns det lite bättre och hoppas att livet kommer att se ljusare ut för oss allihopa, det behöver vi.

Kram

Men det har ju hänt en hel del den senaste tiden och får väl börja med dagen D, då jag fick ett besked som jag aldrig trodde att jag skulle få och på det sättet.

Dagens datum är den 5 oktober och jag har varit och jobbat i tre timmar, åker som vanligt o handlar och fixar allt som ska fixas innan jag hämta isabelle o börjar med maten.  Det var någon gång på eftermiddagen som det ringer ett kommun nummer inte Haninges, jag kände igen det så väl men kunde inte komma på vilken kommun.

Kvinnan i den andre ändan hette Helena och ringde ifrån Huge fastighter. Jag trodde syster hade lämnat mig som referens eller något som skulle kunna hjälpa dem att hitta en lägenhet någonstan. Men, kvinnan frågade mig om Annika Rosendahl var min mamma och jag sa ja, vad står på. Jo, hon hade inte hört av ifrån mamma på tre månader och ingen hyra hade blivit betald. Inte för att hon brydde sig så mycke om pengarna utan var mer orolig för våran mamma. hon brukade nämligen se henne ifrån sitt kontor i centrum och Securitas i centrum hade inte heller sett henne. Ingen av de som hon brukade umgås hade sett till henne.

Jag förklarade att jag inte hade någon kontakt med henne längre sen i påskas och berättade vad som hände den gången och hon förstod ju helt klart eftersom hon visste att mamma var lite speciell.

Jag sa att hon skulle återkomma till mig om hon fick reda på något, hon behövde ju lite att gå på då de inte fick bryta sig in annars.

Jag blev helt tom i huvudet och fattade väl igentligen inte så mycke, tänkte väl mest att hon har väl dragit till en polare eller något o skitit iallt. Det har ju liksom hänt förut.

Jag ringer Micke och berättar det hela, får väl inte så mycke respons på vad jag ska göra. Så jag låter det vara. Vi äter middag som vanligt o glor på tv, jag o Micke sätter oss på balkongen o börjar prata om mamma. Där i bakhuvudet så kunde det ju ha hänt henne något, låg hon där inne skadad. Jag ville vara orolig längre så Micke ringde till polisen för att rådfråga bara vad man gör i en sådan här situation när någon saknas. Han berättade vad Huge hade sagt o att man blir ju liksom orolig. Polisen skickade iväg en patrull till hennes adress på engång och OM det skulle vara en massa post i hennes postfack så skulle de ringa en låssmed som skulle låsa upp bostaden. Vilket fall som helst så lova de att ringa tillbaka så fort de visste något.

Timmarna bara kröp fram, mina ben skakade, tårarna rann och ingen ringde. Så här lång tid skulle det inte ta om det inte va något, sa jag hela tiden. Jag ringde upp polisen o kollade vad som hände, jag är ju hennes dotter o ville ju veta. Hela tiden blir jag bortkopplad eller omkopplad till någon annan, det var ju något fastän de inte kunde säga något. tillslut fick jag iallafall reda på att låssmeden var på väg och att det definitivt var något då eftersom de måste ha rejäla misstankar om något för att bryta sig in i en lägenhet.

Under alla dessa timmar så har jag försökt att informera min syster om vad som händer, den senaste gången jag pratade med henne så hör jag min dotter komma ut o säga att polisen var här. Då visste jag! Jag såg dem i dörren, jag gick ut i trappen och bara bröt ihop utan att de ens talat om för mig vad som  har hänt.

De lyfter upp mig o frågar om det fanns något ställe där vi kunde sitta på o prata. Javisst här i soffan, sa jag.

Tårarna bara rinner och den ena polismannen satte sig brevid mig o la armen på min axel. Ha sa att de hade funnit en kvinna i lägenheten, men hon var så illa tilltygad att det inte gick att identifiera henne, hon hade legat där ett bra tag.  Jag frågade bara om den kvinnan hade ett ben, ja sa de. det räcker för mig, det är min mamma, sa jag. De förklarade för mig att de visste att jag hade ringt dem flera ggr, men att de inte får ta sådant här på telefon utan att de alltid kommer o berättar personligen. De var de mest gulligaste poliser jag någonsin träffat, tror jag. Så ödmjuka o förstående.

De skrev ner deras namn o ett par nummer, bla till dödsfallsutredaren som jag skulle ringa eller om hon ringde

mig imorgon. De förklarade också att de var jag som blir automatiskt tilldelad den jobbiga uppgiften att ringa o meddela anhöriga, för de gör inte sånt.

Jag tackade dem så mycket för att de kom o berätta. Ringde syster på engång o sa att det var så att hon var död o att jag var tvungen att ringa min andra syster o berätta. Klockan var mitt i natten nu och var väl lite tveksam till att ringa. Men, jag själv hade velat veta oavsett om det var mitt i natten eller inte.

Jag förklarade allt för henne och hon tackade för att jag ringde.

Tänk allt detta bara på en dag, den 5 oktober 2009.

Dagen efter är det tisdag och jag sitter och sörjer med min familj o vänner o fattar typ ingenting. Förutom att jag hade slängt ut henne typ ett halv år innan.

Efter den dagen så har jag inte gråtit eller sörjt min mamma på det sättet. Mer kommer...

Må så gott!