My life...

Denna vecka blev nog mest att bara vara o minnas o tänka på de få åren som man bodde med henne, de ggr som man hjälpte henne efteråt. Sista gången i påskas, dessa minnen som man hade som barn. hur hon var som mamma o hur man ville och hoppades att hon skulle vara. Alla besvikelser, bråk, tjafs om oss barn. ja, mycke minnen finns.

Det skulle saneras och inte så lite heller, det tog ju hela veckan tydligen. Vi skulle ju få komma in i lägenheten o se om det fanns några saker, papper eller dikter vad som helst att ha som ett litet minne. Tyckte ändå att dagarna bara flög förbi. På måndagen efter så blev jag sjukskriven månaden ut och mitt i allt detta så fick jag ett helt nytt jobb och sa upp mig på mitt gamla arbete.

Fredagen samma vecka blev jag jättedålig, skitdålig. Hade jättehög feber hela helgen, spydde vartannat med att hosta lungorna ur mig. Jag trodde allvarligt talat där på lördagen att jag skulle dö, hade aldrig varit så här dålig i hela mitt liv o fattade inte vad det kunde vara. Jag var beredd att ge upp då jag ringde 112 på lördagskvällen o fråga vad jag skulle göra. jag pallade ju inte längre. Fick till som svar att det var förmodligen influensa o att det hade tagit hårdare på mig genom att mitt immunförsvar hade försvagats pga mammas bortgång. tog en alvedon o somna tillslut iallafall.

På tisdagen ringde Micke vårdcentralen här uppe o jag fick en tid till läkaren, jag var fruktansvärt dålig. Orkade inte stå på benen, kunde knappt andas o ville bara tillbax till sängen för att inte vakna något mer, kändes det som.

Hade ett högt crp prov vilket betyder att det var något bakteriellt, antagligen lunginflammation. så det blev en riktig stark kur med pencilin och hostmedicin i tio dagar.

Allt var bara bläää och det förvånar mig inte ett dugg om en viss människa låg bakom det här. Allt bara för att jävlas och förstöra.

Dagarna gick o det blev väl lite bättre, jag hade väntat på att få lite ork så att jag kunde gå igenom mammas papper o grejer som står på min balkong. Syster o hennes sambo hade redan kollat. Det fanns väl inte så mycket att läsa direkt. Mycke av det hon hade skrivit var så osammanhängande o en hel del prat om djävulen. Hur visste man att han var ond om ingen hade träffat honom, suck!

Det fanns iallafall ett kollegieblock som var som nytt o hon hade skrivit på den första sidan en massa saker att komma ihåg, en del nummer o datum. Jag bläddrade igenom blocket o ser att där fanns en sida med svart text och överst står det susanne tillhanda. Hur kunde jag veta det, jag kände det på mig. hon skulle absolut ha det sista ordet innan hon försvann ifrån denna jord. Jag blev så förbannad o besviken. Det handlade ju såklart om händelsen, hennes utbrott i påskas.

Tänker inte o vill inte lägga mer energi på henne. Det känns ganska så tomt, tänker inte på henne på det viset längre. Vill bara ha den där begravningen bakom mig nu. Det finns inga känslor för henne längre. De försvann för länge sedan. Det visste hon.

Det sjuka i allt detta är att lördagen innan vi fick reda på att hon var död så satt jag med min väninna o pratade om alla människor som har gått bort på den sista tiden, de var så unga. Och jag sa att det är nog inte över än heller, det känns som om det är någon  som man känner som kommer att försvinna.

På Söndagen så satt jag o Micke o pratade arv och hur det skulle kännas om ens föräldrar gick bort så att man inte hade någon alls. Jag har ju inte pappa, men minns att jag sa att det kommer väl bara att kännas konstigt kanske om mamma gick bort. Hon var alltså redan död då vi satt o pratade om detta och ville väl att vi skulle hitta henne så hon fick ro.

Nu idag den 29 oktober så känns det lite bättre och hoppas att livet kommer att se ljusare ut för oss allihopa, det behöver vi.

Kram