My life...

Men det har ju hänt en hel del den senaste tiden och får väl börja med dagen D, då jag fick ett besked som jag aldrig trodde att jag skulle få och på det sättet.

Dagens datum är den 5 oktober och jag har varit och jobbat i tre timmar, åker som vanligt o handlar och fixar allt som ska fixas innan jag hämta isabelle o börjar med maten.  Det var någon gång på eftermiddagen som det ringer ett kommun nummer inte Haninges, jag kände igen det så väl men kunde inte komma på vilken kommun.

Kvinnan i den andre ändan hette Helena och ringde ifrån Huge fastighter. Jag trodde syster hade lämnat mig som referens eller något som skulle kunna hjälpa dem att hitta en lägenhet någonstan. Men, kvinnan frågade mig om Annika Rosendahl var min mamma och jag sa ja, vad står på. Jo, hon hade inte hört av ifrån mamma på tre månader och ingen hyra hade blivit betald. Inte för att hon brydde sig så mycke om pengarna utan var mer orolig för våran mamma. hon brukade nämligen se henne ifrån sitt kontor i centrum och Securitas i centrum hade inte heller sett henne. Ingen av de som hon brukade umgås hade sett till henne.

Jag förklarade att jag inte hade någon kontakt med henne längre sen i påskas och berättade vad som hände den gången och hon förstod ju helt klart eftersom hon visste att mamma var lite speciell.

Jag sa att hon skulle återkomma till mig om hon fick reda på något, hon behövde ju lite att gå på då de inte fick bryta sig in annars.

Jag blev helt tom i huvudet och fattade väl igentligen inte så mycke, tänkte väl mest att hon har väl dragit till en polare eller något o skitit iallt. Det har ju liksom hänt förut.

Jag ringer Micke och berättar det hela, får väl inte så mycke respons på vad jag ska göra. Så jag låter det vara. Vi äter middag som vanligt o glor på tv, jag o Micke sätter oss på balkongen o börjar prata om mamma. Där i bakhuvudet så kunde det ju ha hänt henne något, låg hon där inne skadad. Jag ville vara orolig längre så Micke ringde till polisen för att rådfråga bara vad man gör i en sådan här situation när någon saknas. Han berättade vad Huge hade sagt o att man blir ju liksom orolig. Polisen skickade iväg en patrull till hennes adress på engång och OM det skulle vara en massa post i hennes postfack så skulle de ringa en låssmed som skulle låsa upp bostaden. Vilket fall som helst så lova de att ringa tillbaka så fort de visste något.

Timmarna bara kröp fram, mina ben skakade, tårarna rann och ingen ringde. Så här lång tid skulle det inte ta om det inte va något, sa jag hela tiden. Jag ringde upp polisen o kollade vad som hände, jag är ju hennes dotter o ville ju veta. Hela tiden blir jag bortkopplad eller omkopplad till någon annan, det var ju något fastän de inte kunde säga något. tillslut fick jag iallafall reda på att låssmeden var på väg och att det definitivt var något då eftersom de måste ha rejäla misstankar om något för att bryta sig in i en lägenhet.

Under alla dessa timmar så har jag försökt att informera min syster om vad som händer, den senaste gången jag pratade med henne så hör jag min dotter komma ut o säga att polisen var här. Då visste jag! Jag såg dem i dörren, jag gick ut i trappen och bara bröt ihop utan att de ens talat om för mig vad som  har hänt.

De lyfter upp mig o frågar om det fanns något ställe där vi kunde sitta på o prata. Javisst här i soffan, sa jag.

Tårarna bara rinner och den ena polismannen satte sig brevid mig o la armen på min axel. Ha sa att de hade funnit en kvinna i lägenheten, men hon var så illa tilltygad att det inte gick att identifiera henne, hon hade legat där ett bra tag.  Jag frågade bara om den kvinnan hade ett ben, ja sa de. det räcker för mig, det är min mamma, sa jag. De förklarade för mig att de visste att jag hade ringt dem flera ggr, men att de inte får ta sådant här på telefon utan att de alltid kommer o berättar personligen. De var de mest gulligaste poliser jag någonsin träffat, tror jag. Så ödmjuka o förstående.

De skrev ner deras namn o ett par nummer, bla till dödsfallsutredaren som jag skulle ringa eller om hon ringde

mig imorgon. De förklarade också att de var jag som blir automatiskt tilldelad den jobbiga uppgiften att ringa o meddela anhöriga, för de gör inte sånt.

Jag tackade dem så mycket för att de kom o berätta. Ringde syster på engång o sa att det var så att hon var död o att jag var tvungen att ringa min andra syster o berätta. Klockan var mitt i natten nu och var väl lite tveksam till att ringa. Men, jag själv hade velat veta oavsett om det var mitt i natten eller inte.

Jag förklarade allt för henne och hon tackade för att jag ringde.

Tänk allt detta bara på en dag, den 5 oktober 2009.

Dagen efter är det tisdag och jag sitter och sörjer med min familj o vänner o fattar typ ingenting. Förutom att jag hade slängt ut henne typ ett halv år innan.

Efter den dagen så har jag inte gråtit eller sörjt min mamma på det sättet. Mer kommer...

Må så gott!