Min vän!
Snart är det 7 år sedan du försavnn från denna jord och du finns i mina tankar jämt. Flera gånger har jag behövt höra din röst, höra dina råd som alltid har hjälp mig på vägen, se ditt ansikte som lyste upp den gråaste vardagen, få kamma och fläta ditt långa blonda hår när du bad mig, dina telefonsamtal varje dag, din energi om att aldrig ge upp, ja listan kan bli lång.
Denna dag du försvann var jag inte där med dig, jag var någonannanstans med min familj. Varför? Jo, jag klarade helt enkelt inte av det. Du, min vän har jag sett och varit med varje dag i flera år och jag klarade inte av att se dig så där, kände mig hjälplös. Jag hade inte makt till att hjälpa dig. Jag bad flera gånger att någon eller något skulle göra dig bättre, att jag skulle få ha dig kvar här hos mig för alltid. Jag gjorde så gott jag kunde, jag lämnade barn på dagis och åkte till dig varje morgon. Jag struntade i mitt arbete och fastän du spydde efter ciggen vi tog tillsammans så gav du mig det bredaste leendet och sa att det går över. Du visste och inte jag.
Kan inte med ord beskriva hur mycke du har betytt för mig under de år vi kände varandra och slets isär av något som inte borde ha drabbat dig eller någon annan. Jag skulle ha sagt och visat min tacksamhet fler gånger än jag gjorde. Men, är glad att jag hann säga att jag älskar dig innan du försvann.
Tack vare dig,min sköna så träffadejag mitt livs kärlek.
Tack vare din envishet så har jag idag körkort.
Tack vare dig så har jag en underbar dotter som du hjälpte och stöttade mig med.
Tack för din generositet, din glädje och de fina minnen som jag har av dig.
Tack för allting som du förstod, men att jag aldrig sa.
Älskar dig Linda och du har lämnat ett stort avtryck i mitt liv!
Kommentarer
Trackback
