My life...

Fortfarande sitter jag och väntar på ett år där man slipper denna tunga smärta som kommer titt som tätt, då man bara vill skrika rakt ut, - att nu får det vara nog! Men, på något sett så får man den smärtan till att man gråter hejdlöst och undrar VARFÖR för att man sedan kan ställa sig upp och gå vidare.  Man har gråtit så mycket och har undrat, hur mycke tårar finns det sedan kvar till vanliga händelser i sitt liv.

I april så förlorade vi världens goaste och underbara man, Ben. I mina ögon så var han den snällaste lekfarbrorn som fanns. Han älskade mina barn och även om Isabelle hade svårt för honom i början pga hans grova röst så ville de alltid gosa och sitta brevid honom jämt. Ben hade prostatacancer och även om han tog den hemska sjukdomen med en klackspark, så var han en ensamvarg inombords. Jag fick det intrycket att varför bekymra sig för, när man kan leva här och nu. Jag kunde krama honom länge och han kunde fälla en k0mmentar som,- du luktar extra gott idag Sussa. Även hans kommentarer när volymen blev lite för hög hemma hos grannen, då vi träffades och hade lite fest, ha ha...

Jag ler och minns så mycket gott när jag tänker på honom, mina ögon blir alldeles tårögda.

Vår allas Ben, som berörde oss så mycket med sitt helt enkla sätt att vara på, det blev fruktansvärt tomt. Det blev enormt tomt och det känns som som om han fortfarande finns här.

En helt underbar bild på Ben och Isabelle.

Det bästa av allt hände i september då min syster hörde av sig. Jag tror nog att hela min värld stannade upp för att det var så oväntat, men hon behövde min hjälp och jag var så glad att jag kanske kunde bidra med min hjälp på något sett.. Vi hade ju bara kommenterat varandras blogga, jag har frågat om recept osv. Men, vi hade inte pratat med varandra på flera år och jag kan säga här helt öppet att jag hade saknat hennes röst, min syster. Jag har alltid stått närmare min storasyster än någon annan i släkten och det kändes som vi hade pratat som vilken dag som helst.

OKTOBER MÅNAD HEMSK!

Denna månad var inte världens bästa kan jag säga, det var då vi fick reda på att våran mamma var död. Då polisen stodf utanför min dörr och fråga om de fick komma in och prata med mig. Det gick inte att identifiera min mamma där hon låg eftersom hon varit död i flera månader. Jag visste att det var min mamma som låg där även om de behövde en massa olika kännetecknen till att det var hon.

Mina tårar börjar rulla när jag skriver detta och det är för att jag saknar henne enormt mycket, även fast jag vet att hon levde sitt liv ganska så hårt. Jag som mamma kan absolut förstå att hon valde sitt liv att leva och hur hon har levt sitt liv efter en förlust av ett barn. jag själv kan ju inte ens sätta in mig i den situationen, vill inte!  Det tunga är väl hennes ensamhet hon säkert led utav.

Jag och min familj har gjort så gott vi kunnat, jag känner väl själv att jag hade kunnat gjort mer. Men våran mamma var väldigt speciell, de som inte kände henne skulle aldrig förstå. Min tanke just nu är, somna hon in utan eller med smärta? Det vet vi inte ännu, men hoppas att det inte dröjer allt för länge. För hur hon än var och betedde mot oss som barn, så var det trots allt våran mamma och jag vet med 100% säkerhet att hon älskade oss alla.

Min underbara syster tog hand om allt och då menar jag hela rubbet som hade med mamma att göra, dödsboet med en hel del papper som ska fixas, begravningen och informera släktningar överallt, all heder åt henne. Man kan ju tycka att det skulle finnas lite mer intresse i vissa människor än det var. Begravningen blev precis som jag hade önskat och jag vet att min syster var jättenöjd.

Mitt i allt detta så slutade jag på mitt jobb, fick ett nytt arbete, fick en svår lunginflammation och jag trodde att hela mitt liv skulle sluta där. Mina barn barn skulle få få fortsätta sina liv utan mig och att min älskling skulle leva utan sin älskling. Jag var väldigt sjuk och tack vare min man, mina barns leende och skratt, min systers engagemang att hjälpa till, så blev jag piggare och tillslut friskt vilket det inte alls kände som just då.

Jag hoppas att detta nya år blir bättre än förra, för något riktigt bra år har jag inte haft på länge. Men, som ni ser så har det blivit en del förändringar i mitt liv, så det kanske ordnar sig ändå. Så länge man har en familj som brys sig så behöver man inte vara ensam om smärtan. Tack ni alla, tack syster för att du bara släppte allt och kom till min räddning, du behövdes verkligen*snyft* Tack till min älskling som pysslade om mig och tog hand om allt när jag var så sjuk!

JAG ÄLSKAR ER ALLIHOPA;GLÖM ALDRIG DET!!!

Må 2010 bli bättre helt enkelt för oss allihopa, jag håller mina tummar....Kramis!