Livet är inte alltid rättvis....
Ja, det är så jag känner det just nu. Därav att jag inte suttit här på ett tag. Jag är helt slut och mina känslor är som en bergodalbana, upp o ner hela tiden. Men, jag har iallafall bestämt mig att försöka fortsätta mitt/vårat liv här hemma o göra det bästa av situtationen. Trots allt så har jag barn som förtjänar att må bra oavsett, som förtjänar att ha sin mamma o pappa tillsammans, som förtjänar att bara få VA. Det är det jag vill, bara få VA! Har redan varit i helvetet o vänt ett antal ggr undet min tid som levande på denna jord. Även jag förtjänar lugn o ro i mitt liv även om man måste priotera. Det är det jag har gjort prioterat o hoppas att jag en dag kan förklara varför och att jag blir förstådd.
Det är ett tungt beslut, men känner att just nu så spelar det liksom ingen roll, jag kan inte ta allting själv och varför försöka när jag inte får. Jag känner iallafall en slags ro, om jag nu som mamma mitt i allt får känna så. Jag tror att allting kommer att bli bra tillslut, jag kan koncentrera mig på det viktiga här o nu. Jag lägger ner det här med lidandet nu, jag pallar inte. Nu är det så här, men jag tänker inte gå under. Tvärtom så har jag lärt mig att alla motgångar som jag/vi har haft har bara gjort oss starkare och mer sammansvätsade, det som inte dödar en, gör en starkare.
Jag är iallafall ledig denna helg o det behövs, jag ska mysa med min familj ikväll. Vi ska äta lasagne till middag, fruktcoktail m. grädd till kvällen framför Let's Dance. Om jag håller mig vaken till slutet, ska verkligen försöka för min underbara mans skull, han förtjänar också att få ha en lugn, harmonisk o lycklig fru vi hans sida. Även om han har varit så förstående och tröstat mig så många ggr så mår ju han bra om jag mår bra.
Isabelle har varit hos min underbara syster, som e ett stort stöd just nu för mig. Vad skulle jag göra, vem skulle jag prata med, hon får ner mig på jorden igen efter ett samtal. Isabelle har iallafall reagerat på allt det här som har hänt och det var ilska som kom. Min lilla treåring har sett o hört o snappat upp en massa känslor som man inte ens tänker på. Det är sånt som gör ont i en mamma, men det är ju så klart att hon också måste få visa hur hon känner och prata är hon lite liten för. Man pratar ju inte direkt på samma sett som man gör med Madeleine som fyller tio år i år. Hur som helst med detta inlägg så har jag gett upp en bit, men har så mycket kvar av det andra.
Kramar!
Kommentarer
Trackback
