Oro och en önskan...
Jag har hela tiden idag haft en tanke o det e ju såklart min mammas begravning, det är så mycke känslor som finns i mig o mina barn så här dagen innan. Det är så svårt att föreställa sig att man i morgon kommer att sitta framför hennes kista o titta, lyssna,förstå att bara säga hej då är för mig så konstigt. Min mamma har varit med om allt i stort sett. Iallafall det jobbigaste att förlora ett barn. Jag kan inte tänka mig in i den situationen, men om jag måste så vet jag inte vad jag hade gjort. Sörjt så klart, men hade hade jag struntat i de liv som fanns kvar, det vet jag inte! Antagligen inte. Det var en annan tid en annan plats, det hör inte saken till just nu. Varför sitter man o funderar så mycket när saker o ting har hänt än att kanske förebygga saker innan det händer. Jag har nog varit så besviken o blundat för att en dag kommer hon att försvinna. Det har ju alltid varit något...
Jag har försökt att alltid ha nånting o göra idag så man slipper TÄNKA...det har ju inte varit svårt eftersom det har varit rejält smutsigt på mina golv, i mitt hem. Alla som känner mig vet att när jag säger så, så är det illa. Det har ju sina förklaringar. Jag tänker på min pappa när han dog o jag hade väl kanske velat skriva så mycket just nu, men av respekt för andra som kanske läser bloggen så gör jag det inte så här dagen innan. Han var ensam, när han dog. Förutom alla sjuksyrror som fanns eller läkare vid hans sida så var inte hans familj där. jag vet ju att det gick snabbt, men jag kan ju inte låta bli att tänka hur gick det till med mamma, led hon, gick det snabbt, sa hon något innan? Jag vet inte, men önskar att jag visste. Vi får ju reda på senare vad hon avled av.
Nu till imorgon igen så hoppas jag att det kommer att komma en person som betydde så mycket för oss små när Robert fanns o lite därefter. Jag harans egna. Jag har ingen aning om han kommer finnas där, men OM, så kommer jag att bli alldeles varm o känna en ro o lugn i mig. Jag har saknat han så mycket, även om jag inte alltid stod i fokus så finns det så många minnen. Jag minns min lillebrors pappa som en väldigt hängiven person mot sin familj o gjorde allt för sina barn även om de inte var hans egna. Han hade såklart sin brister oxå.
Hur som helst så önskar jag att han kommer imorgon o sedan så är jag så klart glad o se alla de andra på begravningen oxå. Jag är så trött just nu o ska väl fundera på att gå o lägga mig, men då kommer dagen....o som jag känner just nu så är det så tufft för inte bara mig utan för alla.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att allt kommer att bli bra i morgon...
Så tröttsamt, försökte hitta en lila nejlika som mamma hade godkänt, men icke sa nicke...
Så det får vara bra så!
Ses!
Kommentarer
Trackback
