My life...

Varför sitter jag här och skriver när jag igentligen inte har någon lust till det. Men, jag har varit inne på en blogg som jag har varit inne på så många ggr förut. Min systers. Jag har hela tiden inne i mig beundrat henne för hennes styrka, hennes självsäkerhet och mod. Men, när jag sitter och läser vad hon skriver, så får jag kalla kårar. Jag fick höra av min dotter Emma som är 12 år gammal att min sk syster skriver en massa om mig, jag förstod inte riktigt vad det handlade om. Men, jag såg på Emma att hon var ledsen och att det e någonting som hon inte tyckte om.  När jag har läst dessa så undrar jag hur mycke hat kan man verkligen ha för någon. Jag känner ingen hat för varken henne eller min andra syster utan tvärtom, jag är glad att de har varandra och att de båda bor igen på samma ställe där de från början bodde.  Alla har vi haft våra bekymmer genom tiderna, men varför måste man absolut försöka såra någon hela tiden? Om min syster ändå kunde förstå att allt jag skriver på min blogg inte handlar om henne, att det är fortfarande inte bara jag som sitter framför denna dator, att jag bara vill vara ifred och att få leva de livet som jag tycker att jag är värd efter allt helvete jag har varit med om. Jag har de senaste åren förlorat så många som jag bara älskar och verkligheten blir så intimt när det händer.